Ingen jämställdhet inom fotbollen i sikte

Ingen jämställdhet inom fotbollen i sikte

Ingen jämställdhet inom fotbollen i sikte

Nu är det väl ingen nyhet att det råder oerhört stor skillnad mellan fotbollsherrars löner och sponsorintäkter jämfört med damerna. Och allt som oftast får damerna stå i bakgrunden, vilket inte minst aktualiserades rent symboliskt för några år sedan då herrlandslagets Anders Svensson på fotbollsgalan 2013 av fotbollsförbundet fick en sprillans ny bil för sitt landslagrekord på 146 matcher. Ett rekord som Therese Sjögran passerat redan två år tidigare i damlandslaget, vilket resulterade i en blomma. Lägg därtill att det tänkta hyllningsinslaget om Sjögran på fotbollsgalan 2014 - för den enorma bedriften av 200 landskamper - ströks efter att andra programpunkter dragit ut på tiden.

80 procent av idrottens resurser går till männen

Symboliken kan lätt översättas i verklighet, då det nog är få – om ens några – sektorer i samhället där det skiljer så mycket. Exempelvis tjänade USA:s förbundskapten Jürgen Klinsmann hela 17,3 miljoner kronor om året jämfört med Pia Sundhages 2,2 miljoner. Och då tog ändå Sundhage USA till två OS-guld under sin period som förbundskapten, medan USA:s herrar var och är rätt så långt ifrån de riktigt stora pokalerna. 2015 höjdes prispengarna i Champions League för herrar med flera miljarder kronor, medan damernas stod stilla på tidigare nivåer.

Det sägs att cirka 80 procent av idrottens totala resurser går till mäns idrottande och tittar vi på Sverige så har damallsvenskan sponsorintäkter på runt 100 miljoner kronor medan herrallsvenskan ligger på 1,7 miljarder. Kanske mer, då det finns lite olika uppgifter som cirkulerar.

En genomsnittlig månadslön för spelare i herrallsvenskan sägs uppgå till 75 000 – 89 000 kr/månaden medan en spelare i damallsvenskan ligger på knappt 9 900 – 11 000 kr, återigen lite beroende på vem man frågar. Och då är ändå damallsvenskan den nionde bäst betalda damligan i världen. PSG:s brasilianske storstjärna Neymar tjänar dock mer än samtliga spelare i världens sju främsta damligor tillsammans.

Tidig motvind och Öxabäcks genombrott

Damfotbollen har ju genom årens lopp fått kämpa mer i motvind ända sedan de första pionjärerna i slutet av 1800-talet och kanske främst på 1920-talet, vilka möttes av starkt motstånd från herrspelare och diverse experter. Ofta dateras den riktiga starten av damfotbollen till 1960-talet, men det faktum att det rådde ett så pass stort motstånd på så många plan fördröjde genombrottet för damfotbollen rejält, snarare än att det ska ha saknats ett intresse. 1920 lär det ha funnits 150 damlag i England och då kända Dick Kerr Ladies ska ha spelat inför ett fullsatt Goodison Park i Liverpool (än idag Everton FC:s hemmaplan). En verksamhet – eller rörelse om man så vill - som sedan snabbt dog ut på grund av att fotbollsförbundet FA förbjöd herrlagen att låta damlagen använda arenorna.

Öxabäcks IF blev i mitten av 1960-talet det första riktigt kända damfotbollslaget i Sverige, vilket kan tyckas sent, men ändå är det rätt så länge sedan om man ser till att sponsor- och löneskillnader fortfarande är så stora som de är idag. Fyra unga tjejer drog 1966 igång verksamheten. Kerstin Johnson (då Andersson) kom från en riktig fotbollsfamilj, men det var bröderna som spelade den organiserade fotbollen. Kerstin, Anna-Greta Skoglund (idag Olsson) och Maj-Britt Håkansson (Oscarsson) tog sig de fem milen till Borås för att dansa och där stötte på en duktig målvakt vid namn Kerstin Larsson och tillsammans ringde de sedan runt till kompisar för att bilda ett lag. I början fick de spela mot gubblag, men de ringde vidare och kontaktade fler och snart började kvinnligt motstånd dyka upp och bollen var i rullning. Ganska snart kunde man tala om en boom då 728 licensierade damspelare 1970 förvandlades till 4901 stycken 1971. Idag är det nästan 100 000 licensierade spelare.

Långsam utveckling på sponsor\- och lönesidan

Damfotbollen har sedan dess utvecklats i rask takt sportsligt och popularitetsmässigt, men inte när det gäller sponsorer och löner. Det börjar dock röra på sig så sakteliga.

IF Limhamn Bunkeflo (LB07) beslutade 2013 att deras fotbollsspelare skulle få samma lön, oavsett kön, vilket ledde till ett herrarna fick gå ned i lön. För damerna – å sin sida – kom beskedet snarare som en överraskning då de inte förväntat sig ett beslut i en sådan riktning. Även sponsorpengarna skulle delas lika. 2016 startade den klassiska klubben Umeå IK ett samarbete med Fair Pay, en organisation grundad av den gamla landslagsmålvakten Caroline Jönsson och som verkar för målet lika lön och sponsorpengar för män och kvinnor.

Spelsektorn, i och med det svenska monopolet Svenska Spel, har länge varit en stark sponsor inom svensk damfotboll. Samtidigt som de uppmanar Sveriges befolkning till sunt spel, syns de nästan på varenda fotbollströja nationellt och har en stark koppling till föreningsfotboll. Anslaget till damfotbollen visavi herrfotbollen är förhållande vis proportionellt fördelat, åtminstone om man jämför med den generella sponsringsbilden landet över och internationellt.

Efterfrågan på herrarnas klubbar och turneringar är ju betydligt större och därmed dras de stora pengarna dit, men frågan är om det skulle behöva vara så stor skillnad? Om det inte finns möjligheter till en mer sund jämvikt. Ja, eller åtminstone närma sig jämställdhet. I Sverige förespråkas sundhet på de flesta plan, om det så gäller fysisk träning eller spel. Frågan är om det går att nå en mer sund fördelning när det gäller resurser som sponsorpengar och löner.