Damlandslagets första titel i en annan fotbollsvärld

Damfotbollen har under de senaste decennierna tagit enorma steg när det gäller publikt och medialt intresse. Även om de allra första finalerna i EM-slutspelet sändes i svensk tv, så rådde det inte någon medial eufori i kamp om rättigheter och påkostade studiosändningar. Men låt oss gå tillbaka till de där fantastiska dagarna 1984.

Ökat intresse

Idag är det svenska damlandslaget i fotboll ett naturligt inslag i den mediala täckningen. Spelarna är stora förebilder och löner samt sponsoravtal är på väg uppåt, även om det ännu är ett gigantiskt avstånd till herrfotbollen. Men ett tecken på ökat intresse är ofta förekomsten av olika spelmöjligheter, det vill säga omfattningen av odds på matcher och även andra möjligheter till spel. Idag spelas det på damfotbollen i allt högre grad, vilket man kan följa på etablerade sajter som SveaCasino.se där man samlar allt inom odds och spel. Damfotbollen tar där allt större plats och blir en naturligt integrerad del i vad som länge varit helt förbehållet herrfotbollen. Kanske borde det gå snabbare, men det är främst på senare år som de största stegen har tagits. Som temperaturmätare är tillgången till odds ett bra riktningsvärde för var damfotbollen är på väg. Men 1984 gällde helt andra förutsättningar.

Kenilworth Road, 1984

Kenilworth Road är Luton FC:s hemmaarena i stor-Londons utkanter och knappast en av de mer glamorösa fotbollstempeln i ett England där det kryllar av klassiska arenor. Faktum var att Expressens utsände sökte sig till ett vadhållningskontor i närheten för att lägga ett spel på matchen, men nekades då ingen visste ens vad det var för tillställning. Detta är i begynnelsen av damfotbollens framväxt som internationell fotbollskraft. EM 1984 och finalen står mellan Sverige och England.

Bara hälften av UEFA:s medlemmar

Kvalet bestod av 16 landslag, vilket var ungefär hälften av UEFA: s medlemmar på den tiden. I slutspelet återstod fyra nationer som gjorde upp om titeln i sex matcher, det vill säga semifinaler och final med dubbelmöten. Sverige ställdes mot och besegrade Italien medan England övervann Danmark. I det svenska laget fanns en rad pionjärer och blivande legendarer, såsom storstjärnan Pia Sundhage, men också Anette Börjesson, Helen Johansson, Elisabeth Leidinge, Ann Jansson, Lena Videkull med flera.

Final på Nya Ullevi

Den 12 maj hade 5 662 åskådare samlats på Nya Ullevi i Göteborg för att se detta svenska landslag ta ytterligare ett steg mot sitt första mästerskap. Det var som vanligt Pia Sundhage som såg till att i den 57:e minuten fastställa slutresulatet till 1-0. Med andra ord fanns anledning till optimism inför returmötet på Kenilworth Road i England.

Tuff retur

Linda Curl ville dock något helt annat när hon såg till att England vann med 1-0 i en final som gick till straffläggning. Men nerverna höll inte hela vägen för Curl då hon missade Englands första straff, medan rutinerade Anette Börjesson satte sin. Allting avslutades sedan med att slutspelets bästa spelare - Pia Sundhage - satte den sista svenska straffen, vilket innebar att bucklan var säkrad och euforiska scener utspelades på Kenilworth Roads söndertrampade och nedregnade gräsmatta.

Ett första steg

Ett steg mot ökad popularitet för damfotbollen och på många sätt väsensskilt i jämförelse med hur det ser ut i dag. Då fanns inte möjligheten att spela på odds här i Sverige inför finalen (ja, inte heller i England), publiksiffrorna var helt okej, men inte i närheten av dagens nivåer och det var nog endast ett fåtal av spelarna som var allmänt kända för den stora allmänheten. Men det var dessa pionjärer som banade väg för dagens hjältar.